Ja, då är jag tillbaka.

Jag har varit på Island. En vecka. Förutom att jag varit borta i fyra månader, slår det mig!

En bild av Island finns kvar, som jag vill gestalta.

Jag blev inspirerad av två isländska konstnärer: Einar Jónsson ( 1874 - 1954) och Alfred Flóki. (1938 - 1987). När vi var på Flókis utställning åt vi en klenät. I Sverige heter de så i allafall. fast i Sverige är de mindre och kryddade med anis. På Island var de jättestora och okryddade. Jag har fortfarande inte kunnat äta pommesfrites sedan jag kom hem från Island appropå friterade saker.

Det är som om man tar in ett land med alla sinnen: Hur luktar det på Island? Hur smakar Island? Hur känns Island? Island känns kallt och blåsigt. Reykjavik smakar otroligt gott kaffe, bröd och pommesfrites. (Men det är nog bara för att det är det billigaste man kan äta.) Island luktar lite svavel, faktiskt. Fast jag har inget emot det alls. Island luktar inte så mycket i övrigt och det är för att det är kallt. Det luktar nog mer på sommaren.

Jag tror verkligen att min gestaltning kommer att präglas av avsaknad av olika saker: att det inte doftar någonting, att bröd och pommesfrites varken är färgstarkt och smakrikt. Att bergen är hårda och grå, att snön på bergen är vit och kall. Att luften är transparent och klar och hög och obefinlig på något sätt. Havet är också kallt. Det blåser!

Men det ryms mycket i det också... jag tror det i alla fall. Vad vet jag inte riktigt än.

Jag älskar Island lite. Kanske för att jag kan lägga det jag själv vill i Island. Jag har inte hunnit utforska det så mycket än.

Flókis och Jonssóns arbeten var mörka och dramatiska (även om de inte har med varandra att göra.) För mig kändes det logiskt där och då. Och nu också, förstås.