Jag läser Svenska Dagbladet medan jag dricker morgonkaffet. En artikel ur IDAG - sidan handlar om en ung man som deltog i ett läger för "civilisationskritiker" Anledningen till att han sökte sig dit var trots att han hade ett kreativt jobb inom film och tv "kände sig vemodig utan att kunna sätta fingret på varför han gjorde det". Journalisten frågar honom: Vad tror du om ett den livsstil som trots allt är den vanligaste här i västvärlden, med flitigt arbetande, hög konsumtion och ekonomiskt tillväxt som prioriterat mål? -"Jag tror att det liv vi lever i staden präglar sättet vi beter oss på och hur vi mår mer än vi kanske tror. Jag vet att det finns otroligt mycket att finna och lära genom att ifrågasätta premisserna för sättet vi lever på idag och söka bortom dem".
Om den unga mannen hade sett "Trädälskaren" hade han fått ett svar på varför han känner detta vemod. Likväl hade han väl upplevt att ett liv i staden, utan närhet till naturen, framkallar denna känsla hos honom. Jag känner igen mig.
Bilden på honom i tidningen är tagen när han står i tunneln på T- centralen ( Stockholm) i rusningstid. Där har jag ofta befunnit mig och aldrig infinner sig känslan av att vara på fel plats lika starkt som då.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar