Vad har jag gjort?

Jag känner att det har hänt väldigt mycket sen sist och att jag ligger efter i min redovisning av hur jag har tänkt och vad jag har gjort fram till nu.

Om jag börjar med det konkreta så var Sara och jag på en utställning på Stadsmuséet som handlade om hemlöshet. Den gav några helt nya infallsvinklar men bekräftade mest det jag har tänkt innan. Jag blev väldigt rörd över en del människoöden: de som varit nere på botten av missbruk och självförakt och faktiskt kommit upp igen och lyckats med att ta sig ur sina destruktiva livssituationer. En ung kvinna talade om att det för henne handlade om att förlåta sig själv och om att anse sig vara värd att ta emot hjälp av andra. Jag tycker denna diskussion är otroligt intressant men har kanske för lite på fötterna för att fördjupa mig i den här och nu. Denna unga kvinna beskrev i alla fall ett hem som en plats att få vila på och att få vara sig själv i.

Apropå det fanns det en berättelse om en kvinnor som fick "övningslägenheter" av socialen där de skulle öva på att ha ett eget hem. Ett kriterium var att kvinnorna skulle "pyssla" i hemmet och göra fint. Den ena kvinnan sa att om hon skulle göra det skulle det börja kännas som hennes eget hem och då skulle det kännas jobbigt att personalen hade nycklar till lägenheten, därför ville hon inte "öva". Socialen bedömde då att hon inte var redo för ett eget boende!

Jag tycker detta är helt fruktansvärt. Och här speglas verkligen känslan av att ens hem är en borg, ens privata sfär där man får vara sig själv. Tanken slår mig att ens hem ändå alltid någonstans kommer att vara offentligt - att man kanske förhåller sig till andras ögon när man möblerar eller vilka saker man väljer att ha framme... jag önskar att jag ska kunna frigöra mig från det helt och hållet. Det som är skönt är ju att man ofta väljer när man vill att någon ska komma hem till en - då hinner man oftast rätta till fasaden lite om man vill, även om det kanske låter sorgligt att det ska behöva vara så.

Jag har hunnit gå på Moderna Muséet i Stockholm också, på en utställning med Max Ernst( 1891 - 1976) Han räknas till en av de mest inflytelserika surrealisterna internationellt...En del av hans enorma produktion tilltalade mig - några mycket små svartvita collage bland annat - annars blev jag mest imponerad av hur otroligt mycket han har skapat under sin livstid. Det var alltså mer intressant än känslomässigt engagerande att gå på utställningen som för övrigt pågår till den 11 januari, om någon vill veta...

Jag kände att jag inte riktigt kunde relatera till Max Ernst konst och då börjar jag ju naturligtvis fråga mig hur man ska tänka kring konst då... vad är konst när det inte KÄNNS att det är konst, eller känns att det är viktigt? På vilket sätt blir den då viktig?

Jag var även på Kulturhuset på en fotoutställning med samtida spansk fotografi - Nuevas historias. Där var syftet mycket mer tydligt i de flesta bilderna - det fanns en tanke bakom bilden. Även de bilder som inte var bildmässigt intressanta blev intressanta på grund av deras innehåll. För att få reda på innehållet var man ibland tvungen att läsa den lilla texten bredvid bilderna. Jag upptäckte att jag nyfiket gjorde det även om bilderna som sa mig något i sig. Det blev som en extra bonus, informationen förstörde inte min upplevelse av bilden. Min pappa som var med tog in ytterligare en dimension av att betrakta konsten - han kommenterade fascinerad den fototekniska aspekten och funderade till exempel över om det var digitalt eller analogt foto och berömde den fantastiska förstoringen av en del bilder.

Jag talade också med en vän till mig under helgen som varit på en pjäs hon tyckte var urusel. Hon sa ungefär: Jag känner mig kränkt som betraktare om ingen åtminstone gör sken av att de spelar den här pjäsen delvis för min skull. Det är ju jätteviktigt att pjäsen uppfyller sitt kommunicerande syfte och hon underströk " det är ju inte terapi för textförfattaren det handlar om" Jag tycker det är intressant att fundera på det: var går gränserna när det gäller det? Jag undrar också om det är det skillnad på scenkonst och annan konst? Är inte premisserna lite annorlunda om man går på teater äm om man går på en utställning? Hur i så fall?

I nästa inlägg skall jag prata om vad jag har tänkt i det egna projektet också.