Ett påstående kommer i slutet av denna långa text.

Jag tror att det är viktigt att fastslå en del saker för mig själv. Det kan det väl vara ibland?

Under seminariet igår blev det tydligt för mig att det är skillnad på att tänka en sak och att säga den. Det är också skillnad att säga en sak och att skriva den liksom att tänka en sak jämfört med att skriva den. Detta är tre olika dimensioner, tre olika saker. Eller?

Jag vet egentligen ingenting om deras inbördes relation men de är ju inte alltid beroende av varandra. Det finns alltså tankar jag aldrig säger och tankar jag aldrig för mitt liv skulle drömma om att skriva ner. Dessa tankar existerar likaväl om än kanske lite vagt? Jag vet inte om det betyder att jag aldrig riktigt kommer att förstå dessa tankar ur talets och det skrivnas perspektiv? Men om jag skulle säga dem eller skriva dem, skulle de då förändras och bli något annat? Skulle de försvinna ur tänkandets perspektiv eller kan dessa tre dimensioner existera samtidigt, oberoende av varandra? Jag tror nog det. Har då dessa dimensioner olika värde?

Ett som är säkert är hur som helst, att ingen annan kommer att förstå mina tankar om jag inte ger uttryck för dem - tankar man bara tänker kommunicerar inte. Kommunikation har ett värde.

Jag ska återkomma till detta men ska bara göra en avstickare via känslan: Det är nämligen också skillnad att känna saker och att ge uttryck för känslorna. Att gråta är ett känslouttryck. Det är ett sätt att ge uttryck för en känsla utan ord. Alla fattar vad man menar, alla vet hur det känns - även den som inte gråter så ofta. Skulle det vara bättre att säga hur man känner istället för att tårarna säger det? Jag tror inte det. Inte alltid. Jag tror att gråten ibland är ett mer direkt uttryck för känslan. ( Det behöver däremot inte vara mer ärligt, gråt kan vara väldigt komplext och komplicerat.)

Sorg kan verkligen behöva kompletteras av ord för att man ska få distans till den och kunna bearbeta den. Men gråten kvarstår i sig som ett uttryck. Det är likadant med att skratta. Jag tycker skratt är ännu mer gåtfullt än gråt. Personligen kan jag ibland behöva ord för att komma åt känslan så att jag kan gråta men jag brukar aldrig riktigt kunna förklara EXAKT vad det var som var så roligt. För mig är skratt det mest direkta sättet att uttrycka något jag inte skulle kunna uttrycka på ett annat sätt.

Gråt och skratt är alltså kommunicerande företeelser. (Förutsatt att man inte skrattar eller gråter när ingen annan hör. Men även då kommunicerar våra känslor med oss själva.) Gråt och skratt är säkert konstruerade så att de känslor som kommer till uttryck med nödvändighet kommunicerar då de inte alltid kan kläs i vårt främsta kommunikationsredskap: språket. Skulle man väl kunna tänka sig? Det finns alltså någon slags skillnad mellan det sagda ordet och skrattet till exempel?

( Jag inser att jag ger mig ut på djupa vatten om jag skulle redogöra för tankars, ords, känslor relation och komplexitet men på en viss nivå fungerar mitt resonemang tror jag.)


Jag tror att konst KAN vara ett direkt känslouttryck. Att känslor och/eller tankar materialiseras utan att ta omvägen via ordet eller det skrivna ordet. Eller för min del: utan att förstärkas, förtydligas eller varför inte fördjupas, av ord. Det finns inget värde i detta faktum. Jag säger bara att det kan vara så.