Om Allkonstverket

Jag citerar Wikipedia: "Allkonstverk - på tyska Gesamtkunstwerk - är en tysk term som ofta härleds till den tyske kompositören Richard Wagner (mitten av 1800-talet) och som från början syftar på en viss sorts operaföreställningar där man ansåg att musik, teater och bildkonst var lika viktiga delar för helheten.

Wagner menade att i det klassiska grekiska dramat var dessa konstarter sammanflätade till en helhet men att de med tiden hade splittrats upp. Han var kritisk till sin samtids opera som han ansåg fokuserades för mycket på musiken och saknade dramatiska kvaliteter.

Idag används termen allkonstverk, eller Gesamtkunstwerk, för att beskriva ett konstnärligt uttryck som integrerar ett flertal konstarter.

Ett exempel på Gesamtkunstwerk är interiören till Asamkirche (1733-1746) i München, där arkitektur, skulptur, måleri och stuckatur har förenats till en helhet."

Denna idé om ett allkonstverk går också att överföra på arkitekturen. Jag vet ett exempel i Stockholm på detta, nämligen Lärkstan. Om jag åker till Stockholm innan detta projekt är slut ska jag knäppa kort på husen där och förhoppningsvis kunna påvisa helheteskänslan som är slående i området. Man kan läsa om stadsplaner ur Stockholms Arkitekturmuseums arkiv. Såhär står det om Lärkstan:

"Tillkomsttid: 1902-1907 (stadsplan), 1909-1914 (byggnader)
Funktion: villastad för högreståndsbostäder
Stadstyp: terränganpassade storgårdskvarter och villor
Byggherrar: Engelbrekts församlings kyrkoråd (kyrkan) samt enskilda (bostadshusen)Arkitekter: Per Olov Hallman (stadsplan), Lars Israel Wahlman (Engelbrektskyrkan med församlingshus), Hallman, Folke Zettervall, Erik Lallerstedt, Erik Hahr, Torben Grut mfl (byggnader)

Kyrkan på sin höga klippa avtecknade sig som en krona i stadslandskapet - ett populärt motiv under 1900-talets första decennier. Den pittoreska effekten av kyrkosiluetten och kyrkans monumentalitet stod i kontrast till de omgivande kvarterens intima skala och rustika karaktär. Arkitekternas nyvunna intresse för den medeltida staden märktes i både den terränganpassade stadsplanen och byggnaderna i mörkt tegel som genom tegelmönster och materialverkan skapade dekorativa effekter. Gatorna gjordes åter smala och krökar skapade oväntade vyer in i trädgårdar och mot fondmotiv som praktgavlar och burspråk samt utblickar över staden. Stadsrummet kan liknas vid ett allkonstverk i vilket skala, detaljer, material, gatunät och tomtstorlek samverkar."

Okej. Det finns en mängd problem här: Kyrkan, villastad för högreståndsbostäder. Religion och klass är ganska laddade termer. Jag tror jag skall lämna den diskussionen åt sidan ett tag och förhoppningsvis återkomma till den. Frågan blir nu: Hur ska vi relatera till Fjällgatan när det gäller det här?

En början föregås av ett slut.

Ja, det var nog den där långa harangen som föddes ur det förra projektet som liksom krävdes för att jag ska kunna gå vidare med det nya projektet. Bilden av detta hus får symbolisera detta avslut och denna början.

Fåordig är en överdrift.

Om det är så som jag påstår så kan det ju vara precis tvärtom också. Jag skall försöka förtydliga det på ett komplicerat sätt:

Mitt förra projekt kan jag prata om nu, det kan sammanfattas i en enda mening: Jag längtar hem.

Varför sa jag inte det då bara?

Jag vet inte. Jag kanske inte visste att jag längtade hem? Jag kanske inte visste vem jag skulle säga det till? Det kanske inte fanns någon mening med att säga det? Meningen i sig: ”Jag längtar hem” kanske blev för liten, den kanske inte rymde allt eller precis det jag kände?

Men varför använde jag inte fler ord då bara?

Tja, orden kanske inte fanns där. Och om de hade gjort det hade de kanske inte ens räckt till, som sagt. Jag kanske kände att jag längtade hem men känslan kanske inte hade kommit i kontakt med ett uttrycksmedel för känslan. Förutom att jobba med den i gestaltningen fastän jag trodde det var Fjällgatan jag jobbade med? Kan det vara så? Och i så fall skulle det kunna betyda att konstnärligt arbete kan vara som att skratta eller gråta. I alla fall om man godkänner mitt resonemang i det förra inlägget.

Jag tror det kan vara precis annorlunda också, man kan ha olika ingångar i ett konstnärligt projekt: Jag hade kunnat veta att jag längtade hem. Då hade jag kunnat jobba med det: ”Jag jobbar med känslan av att längta hem.” ”Det är en viktig sak.” ”Jag vill kommunicera det till andra människor så att”, låt oss säga; ”de inte behöver känna sig ensamma” Så skulle jag försöka tydliggöra den känslan genom att materialisera den. Kan det vara så? Och skulle det innebära en annan konstuppfattning? Ett annat svar på vad konst är? ( Denna fråga får egentligen inte plats här just nu! Åtminstone inte svaret, om det nu finns nåt svar.)

Jag tror i alla fall att processer ser väldigt annorlunda ut. Jag tror definitivt att de rymmer ungefär samma saker: men jag tror att samma saker sker i olika ordningsföljd i olika arbetsprocesser!

Personligen brukar jag mest känna något som jag inte vet vad det är. Så jobbar jag med det lite och så blir det tydligare och tydligare.. i början av förra projektet trodde jag nog ett svagt ögonblick att jag faktiskt jobbade med kontraster. Att det var de som var grejen! (Naturligtvis visste jag inte vad jag ville säga till någon annan angående det.) Nu jobbade jag ju med kontraster OCKSÅ men mest handlade till slut om min hemlängtan. Och det tog över så mycket att jag inte orkade fokusera på det intressanta i kontrasterna.

I just det projektet kunde referenserna och researchen ha kommit efteråt och det hade varit en fullgod arbetsprocess trots den ologiska ordningen. Jag tror att jag fortfarande kommer att behöva göra lite research till mitt förra projekt!

Min hemlängtan är en bild av landet. Varför det är just det, kan jag nog fördjupa mig i en annan gång

Ett påstående kommer i slutet av denna långa text.

Jag tror att det är viktigt att fastslå en del saker för mig själv. Det kan det väl vara ibland?

Under seminariet igår blev det tydligt för mig att det är skillnad på att tänka en sak och att säga den. Det är också skillnad att säga en sak och att skriva den liksom att tänka en sak jämfört med att skriva den. Detta är tre olika dimensioner, tre olika saker. Eller?

Jag vet egentligen ingenting om deras inbördes relation men de är ju inte alltid beroende av varandra. Det finns alltså tankar jag aldrig säger och tankar jag aldrig för mitt liv skulle drömma om att skriva ner. Dessa tankar existerar likaväl om än kanske lite vagt? Jag vet inte om det betyder att jag aldrig riktigt kommer att förstå dessa tankar ur talets och det skrivnas perspektiv? Men om jag skulle säga dem eller skriva dem, skulle de då förändras och bli något annat? Skulle de försvinna ur tänkandets perspektiv eller kan dessa tre dimensioner existera samtidigt, oberoende av varandra? Jag tror nog det. Har då dessa dimensioner olika värde?

Ett som är säkert är hur som helst, att ingen annan kommer att förstå mina tankar om jag inte ger uttryck för dem - tankar man bara tänker kommunicerar inte. Kommunikation har ett värde.

Jag ska återkomma till detta men ska bara göra en avstickare via känslan: Det är nämligen också skillnad att känna saker och att ge uttryck för känslorna. Att gråta är ett känslouttryck. Det är ett sätt att ge uttryck för en känsla utan ord. Alla fattar vad man menar, alla vet hur det känns - även den som inte gråter så ofta. Skulle det vara bättre att säga hur man känner istället för att tårarna säger det? Jag tror inte det. Inte alltid. Jag tror att gråten ibland är ett mer direkt uttryck för känslan. ( Det behöver däremot inte vara mer ärligt, gråt kan vara väldigt komplext och komplicerat.)

Sorg kan verkligen behöva kompletteras av ord för att man ska få distans till den och kunna bearbeta den. Men gråten kvarstår i sig som ett uttryck. Det är likadant med att skratta. Jag tycker skratt är ännu mer gåtfullt än gråt. Personligen kan jag ibland behöva ord för att komma åt känslan så att jag kan gråta men jag brukar aldrig riktigt kunna förklara EXAKT vad det var som var så roligt. För mig är skratt det mest direkta sättet att uttrycka något jag inte skulle kunna uttrycka på ett annat sätt.

Gråt och skratt är alltså kommunicerande företeelser. (Förutsatt att man inte skrattar eller gråter när ingen annan hör. Men även då kommunicerar våra känslor med oss själva.) Gråt och skratt är säkert konstruerade så att de känslor som kommer till uttryck med nödvändighet kommunicerar då de inte alltid kan kläs i vårt främsta kommunikationsredskap: språket. Skulle man väl kunna tänka sig? Det finns alltså någon slags skillnad mellan det sagda ordet och skrattet till exempel?

( Jag inser att jag ger mig ut på djupa vatten om jag skulle redogöra för tankars, ords, känslor relation och komplexitet men på en viss nivå fungerar mitt resonemang tror jag.)


Jag tror att konst KAN vara ett direkt känslouttryck. Att känslor och/eller tankar materialiseras utan att ta omvägen via ordet eller det skrivna ordet. Eller för min del: utan att förstärkas, förtydligas eller varför inte fördjupas, av ord. Det finns inget värde i detta faktum. Jag säger bara att det kan vara så.

Gruppseminarium

Seminariet idag var väldigt bra, tycker jag. Mycket för att det talades så fritt, alla kom med egna reflektioner och associationer. Det kändes som om vi talade om teman som inte var speciellt kopplade till en enskild persons gestaltning och process.

Nu var ju ämnena det, hur som helst, och förhoppningsvis gav det mycket i relation till den enskildes process också - inte bara som typ sokratiska samtal. Dock kommer jag på såhär i skrivandets stund att mitt ämne egentligen inte diskuterades så mycket. Jag var på ett sätt ganska tydlig ( om än osäker på en punkt...) och det gjorde nog att ämnet inte togs upp så mycket. Hoppas det blir så någon gång! Det känns givande när andra bara säger hur de känner eller tänker kring något man själv har tankar och känslor inför.

Jag har utöver detta kommit närmre en formulering kring en del funderingar jag haft. Jag tror att jag måste reda ut hur jag tänker kring min egna process.

Poesifestival

Ja, jag var där och jag är glad för det. Den har gett näring till mina tankar om ord, förklaringar och tydlighet. Speciellt en poet: Cia Rinne var jätte häftig i sin lek med orden och deras betydelser. Hon använde sig av flera olika språk också, vilket jag gillade jätte mycket. Kanske hade det med att göra att jag faktiskt förstod alla språken förutom spanskan där man ändå kan gissa sig till en del betydelser. Och att det ibland inte gör någonting om man inte förstår - ord är också form och ljud - inte bara innehåll.

En annan poet: Caroline Bergwall gjorde samma sak med norska och engelska och speciellt häftigt var det när hon sa en mening på engelska som direkt flöt in i samma mening uttalad på norska. Hon gjorde orden till en rytm och till musik.

En annan insikt var dock att man ibland behöver förstå innehållet för att dikterna inte ska bli platta och bara vara form och yta och rytm och ljud. Detta slog mig lustigt nog när en dansk poet läste på danska och jag faktiskt förstod nästan ingenting! Danskt uttal kan ge mig rysningar av välbehag och fascination men efter en kvart finns bara frustrationen kvar! Frustrationen av att bara förstå lösryckta fragment när man ändå anar att han faktiskt står och säger något där framme. Och varför i hela världen drabbar detta mig med danskan just!? Danska är oerhört svårt att förstå för mig. Jag vet om det sen tidigare men likväl blir jag frustrerad - det är ju trots allt ett nordiskt språk!

Ska kolla upp dessa poeter - inser under kvällen att detta är nytt för mig, och inser att jag haft lite av en konstupplevelse! Det var ändå ganska längesedan.... Dags att öppna ögonen och vända sig utåt.

Praktiska anvisningar.

Jag tänker fortsätta på temat kring landet och staden. Förhoppningsvis med lite större teoretisk bakgrund den här gången, inte bara i förhållande till mina känslor inför dessa olika miljöer. Jag tror att jag vill förändra Fjällgatan till något annat, något som har med landet att göra. Kanske ska jag även jobba lite på att förändra själva stadsbilden på Fjällgatan.... men allt detta är än så länge väldigt luddigt. Jag inser också att jag håller på med två projekt parallellt men jag vet ännu inte om jag kommer att behöva omformulera dessa så att de måhända blir ett eller om jag helt sonika måste ta bort en del...

Jag vet hur som helst att jag skall teckna i detta projekt. Eventuellt måla... jag vet inte. Jag kommer även att behöva använda kameran som skissmetod.. förra projektet använde jag bara kameran som inspiration och som ett förtydligande verktyg. Jag vet inte om foton kommer att vara en del av gestaltningen den här gången.

Jag tänker referera till idén om "Allkonstverket" som bakgrund till min gestaltning men det skriver jag mer om senare!

I slutet av oktober.

Jag tror att min sammanfattning av det föregående projektet får vänta ett tag... frågor som dykt upp handlar om konstens kommunicerande dimension och hur jag ser på den.

Det är ingen ny fråga... men mer specifikt funderar jag fortfarande på ord och förklaringar i förhållande till en gestaltning. Kanske kan jag använda alla ord jag faktiskt kommer på? När det nu faktiskt finns ord.... Kanske tillför de utan att förstöra? Kanske kan man lika gärna hålla tyst? Kanske trivs jag bäst med mig själv när jag håller tyst? Kanske är det inte det som är frågan?

Kanske krävs det mer utforskande för att jag skall komma fram till något.. Kanske kommer bildteorin att ge mig alternativa svar? Det ska bli intressant att fördjupa sig i det.

Vi skall ju även fördjupa oss i det nya projektet. Utan att jag bestämt mig för det har jag börjat tänka och tänka och tänka. Ja, och till slut svämmar väl hjärnan över om man inte handgripligen börjar materialisera dessa tankar.

Jag diskuterade detta med M. Hon pratade precis om det här med hjärnans febrila aktivitet som man blir alldeles matt av - och jag inser hur väl jag känner igen det.

Min utmaning i detta projekt blir:

• att formulera dessa tankar innan de kommer på pränt i något material och under tiden och:
  

• att använda mig av en teknik jag sällan använder.

Det första känns fruktansvärt jobbigt och det andra känns intressant. Och det blir ju lite lagom, antar jag.

Första veckan...

eller andra kanske det var: jag skriver i min bok att jag inte har så mycket känslor för Göteborg, förutom mina första intryck: här är fint, människor tittar mer på varandra än i Stockholm, man känner sig inte så liten, man finns på ett annat sätt. Men det finns ingenting här som relaterar till mig, inga minnen, inga platser förknippade med händelser ur mitt liv. Jag är en betraktare och längtar till att Göteborg ska bli en del av mig.

Anna säger på workshopen att alla har en berättelse, att alla har en plats. Alla har en plats. Hennes ord gör mig full av förtröstan och tillit. Och saknad.

Jag längtar till min plats.

Om ord.

Okej, jag ska skriva om text och ord också. Jag har jobbat med det i mitt arbete. Hittills har jag inte kommenterat det men det är viktigt att jag gör det, tror jag.

Jag har inte arbetat med text så mycket förut, men absolut inte med någon text som jag själv producerat. Till detta projekt föddes en text i ett annat sammanhang (medan jag höll på att virka) och sedan förstod jag att den hörde samman med gestaltningen. På handledningen tog jag upp att jag faktiskt ville jobba med texten men att jag tycker att det är väldigt svårt.

Det var bra att jag pratade om det, det blev lättare att angripa problemet efter det. Jag fick tips om att spela in texten, gestalta den och att lägga ut den på bloggen. Det sistnämnda kändes fullkomligt omöjligt! Att gestalta texten var intressant men skulle bli lite av ett helt nytt projekt...
Jag började med att spela in texten. Det var lite läskigt men spännande!

Jag broderade även en del text vilket innebär att jag satte den i ett sammanhang, en miljö, en form som gör att det inte bara blir ord!

Jag får distans till texten då jag förhåller mig till den. Eller snarare: för att kunna förhålla mig till texten var jag tvungen att ha distans till orden. Ju mer jag arbetade med texten desto mer distans fick jag till dem. På ett bra sätt, alltså.

Nu kanske jag till och med skulle kunna lägga ut den på bloggen...

Jag tänker alltid att ett konstverk inte kräver ord. Men det är skillnad på det och på att ett konstverk utgörs av ord.

Insikt

I de sista skälvande sekunderna av arbetet tar alla tunna tanketrådar form och blir tydligare. Jag förstår nu bättre vad jag intuitivt har gjort.

Jag tycker inte att insikten är mer värd än intuitionen men kanske blir de fattiga utan varandra? Liksom kontraster utgör helheter och helheter inte bara rymmer utan till och med utgörs av kontraster ibland. Helheter som staden och landet, till exempel.

Jag har arbetat med kontraster men också med delar och helheter. Och med övergångar. Övergångarna är viktigare än jag trodde och väldigt intressanta. Jag blir glad att de kom med utan att jag visste om det själv.

Staden ryms i landet och landet ryms i staden fast olika mycket och på olika sätt. I min längtan till landet, min dröm om landet, finns även där en fläck och en bit av det som är stad.

Kanske handlar det för mig om att hur man än gör kommer man aldrig ifrån kontrasterna. Kanske finns det heller inga helheter utan dem? Jag undrar mycket över det.

Ståltrådens dag.

Idag har jag fått hjälp med att göra en ställning av ståltråd. Den blev bra tycker jag.

Här är en bild på mitt ostrukturerade virkande, som blev ganska
strukturerat till slut. Jag har gjort staden och börjat lite försiktigt med landet.

Hus på landet

Landet

Den första Oktober.

Jag har varit på landet. Mitt arbete handlar ju mer och mer om min längtan till landet. I vissa bilder finns spår av staden men i motsats till Fjällgatan överväger landet.