Ibland är man förvirrad och oförmögen att ta ett steg utanför sig själv. Det var jobbigt att redovisa mina tankar inför så många människor, när jag inte hade distans till tankarna. Det kanske inte heller var rätt forum, jag vet inte. Hur som helst var mina tankar en stor del av mitt arbete.
Jag har gjort det här arbetet förut på något sätt. Varenda gång jag skapar något ingår mer eller mindre att svara på frågan varför jag gör det, varför det är viktigt. Och jag tror att det inte går att samla på sig för mycket insikter och argument när det gäller det.
Jag tror att skillnaden i detta arbete var att jag utmanade mina tidigare argument, mina tidigare insikter. Det är svårt att göra det! Det uppstår kanske alltid en slags förvirring som för en utomstående kanske kan te sig onödig eller överdriven. Och för mig med - såhär i efterhand! Jag har ju kommit tillbaka till samma svar om än en erfarenhet rikare, kanske.
Jag önskar att jag hade kunnat spola tillbaka tiden och göra om redovisningen nu. Jag förstår allt bättre nu. Då hade jag fokuserat på mina gestaltningar - visat dem - och gjort tankarna till en bisak. Än en gång har jag lärt mig att jag inte måste vara tydlig med ord. Man får vara tydlig på andra sätt.
måndag 15 december 2008
söndag 30 november 2008
Ja, nu får jag vatten på min kvarn...
Tydligen ska man gå ut i skogen om man är stressad. Om man gör det sjunker pulsen och halten av stresshormonet kortisol... forskningen gjordes i skånska lövskogar - ju mer tid man tillbrinagde i skogen desto bättre var det. Det står det i Svenska Dagbladet i alla fall. Undrar om det funkar i alla skogar? Jag tror det.
tisdag 25 november 2008
Låt mig förflyttas i tid och rum.
I stan får du inte cykla här du måste stanna för rött ljus du råkar gå in i nån du svettas och trängs och du kommer ingen vart och alla är i vägen alla skyltar hus trottoarer bilar allt är i vägen och du kan dö om du ramlar på cykeln i den hårda asfalten för du har ingen hjälm för om du ska köpa en hjälm måste du tränga dig in i folkhavet och stå i kön och du har en ful mössa och hål i byxan och nån kan se dej. Och hela tiden måste du låsa cykeln och väja och alla andra gör ju fel i trafiken och du själv tar ju bara de smidigaste vägarna egentligen men det får man inte och om du blir kissnödig måste du betala. Och du betalar och betalar och betalar. Och så kollar du om plånboken är kvar i fickan hundra gånger kanske och när du står i affären har du glömt bort vad du skulle ha och så köper du något och betalar. Och så kommer du på att du glömde toapappret igen. Men du orkar inte gå tillbaka men det kan du köpa imorgon, imorgon. Och så rustar du dig för morgondagen och ger dig ut i trafiken och är en millimeter från spårvagnen och du såg den inte du hade bråttom men tänk om någon såg att du inte var observant bara cyklade utan att bry dig om någon annan. Bryr du dig inte? Tänker du inte? Såg du inte skylten?
måndag 24 november 2008
Minnesanteckning.
"Man ändrar ingenting genom att kämpa emot den verklighet som finns. För att förändra något: bygg istället en ny modell som gör den gamla modellen överflödig."
Från Världskulturmuseets utställning: Take action! - 83 ways to change the world.
Och så har Sara och jag byggt en modell också, i frigolit och papper. ...
Från Världskulturmuseets utställning: Take action! - 83 ways to change the world.
Och så har Sara och jag byggt en modell också, i frigolit och papper. ...
onsdag 12 november 2008
Vad har jag tänkt?
Det är den här delen som är den allra värsta: att vara tydlig med något som inte är tydligt. Det är så extremt motigt och jobbigt och hela kroppen värjer sig och skriker: Jag vill inte! Jag vill inte!
Ibland ÄR det faktiskt lättare att ha kvar tankarna på tankestadiet, de är liksom inte mogna att formuleras än. Som äpplen som är sura och hårda och så äter man dem ändå och får ont i magen. Kanske är risken att man låter dem hänga för länge och så mognar de och man håller på dem och så hinner man inte för plötsligt har äpplet fallit och så ligger det där på marken med en stor brun fläck som inte smakar gott. Och så blev det försent...
Nej, jag vet inte. Tankar blir inte övermogna på det sättet. Man kan spara på dem hur länge som helst! Och plocka fram dem när det är rätt tillfälle... det enda argumentet för att skriva ner omogna tankar är att man faktiskt kan glömma bort dem annars. Och det är ett tungt vägande argument....
Och som jag sagt tidigare så kanske tankar mognar snabbt i sin nya form - i form av ord på ett papper eller i en dator... som att lägga dem i solen, liksom.
Jag tänker i alla fall att jag inte ska göra ett allkonstverk längre. Och inte ska jag placera en bondgård på Fjällgatan och spränga bort resten av Göteborg. Jag tror ingen skulle förstå vad jag menade riktigt.. eller? Jag tänker att jag kanske ska behålla Fjällgatan och göra ett stängsel runt för att visa hur instängd jag kan känna mig i stan. Med enorma ängar bakom stängslet. Men jag vet inte än, jag vet inte..
Ibland ÄR det faktiskt lättare att ha kvar tankarna på tankestadiet, de är liksom inte mogna att formuleras än. Som äpplen som är sura och hårda och så äter man dem ändå och får ont i magen. Kanske är risken att man låter dem hänga för länge och så mognar de och man håller på dem och så hinner man inte för plötsligt har äpplet fallit och så ligger det där på marken med en stor brun fläck som inte smakar gott. Och så blev det försent...
Nej, jag vet inte. Tankar blir inte övermogna på det sättet. Man kan spara på dem hur länge som helst! Och plocka fram dem när det är rätt tillfälle... det enda argumentet för att skriva ner omogna tankar är att man faktiskt kan glömma bort dem annars. Och det är ett tungt vägande argument....
Och som jag sagt tidigare så kanske tankar mognar snabbt i sin nya form - i form av ord på ett papper eller i en dator... som att lägga dem i solen, liksom.
Jag tänker i alla fall att jag inte ska göra ett allkonstverk längre. Och inte ska jag placera en bondgård på Fjällgatan och spränga bort resten av Göteborg. Jag tror ingen skulle förstå vad jag menade riktigt.. eller? Jag tänker att jag kanske ska behålla Fjällgatan och göra ett stängsel runt för att visa hur instängd jag kan känna mig i stan. Med enorma ängar bakom stängslet. Men jag vet inte än, jag vet inte..
Några ord om ord och annat
"Jag har talat ut
Jag har pratat sönder
Om jag tänker har jag inte sagt ett ord"
Ur: "Jag rear ut min själ! Allt ska bort!" av Bob Hund.
"Kan de inte begripa att jag pratar sönder alltsammans om jag måste berätta om det"
Snusmumriken ur: "Vårvisan" av Tove Jansson.
"Jag tycker om att skriva när det sker på det sättet. Och att man själv inte vet exakt vad det betyder, att man bara har en aning."
Anna Ternheim berättar om en låt som "bara rann ner på pappret" i en intervju ur SvD d. 11 november 2008
"Det är lite svårt att förklara dem i ord"
Bengt Lindgren svarar på frågan om han kan förklara de olika perspektiven i en bild. Föreläsning på HDK d. 4 november 2008 Han säger också, om styrdokumenten:
"De är så generella att de säger allt och ingenting"
Jag avslutar med den sörjande Hemulen, som inte längre hade lust att bygga ett dockskåp:
"Det är så hemskt farligt att gå och tala om sina hemligaste drömmar lite för
tidigt"
Ur: Hemulen som älskade tystnad.
Jag har pratat sönder
Om jag tänker har jag inte sagt ett ord"
Ur: "Jag rear ut min själ! Allt ska bort!" av Bob Hund.
"Kan de inte begripa att jag pratar sönder alltsammans om jag måste berätta om det"
Snusmumriken ur: "Vårvisan" av Tove Jansson.
"Jag tycker om att skriva när det sker på det sättet. Och att man själv inte vet exakt vad det betyder, att man bara har en aning."
Anna Ternheim berättar om en låt som "bara rann ner på pappret" i en intervju ur SvD d. 11 november 2008
"Det är lite svårt att förklara dem i ord"
Bengt Lindgren svarar på frågan om han kan förklara de olika perspektiven i en bild. Föreläsning på HDK d. 4 november 2008 Han säger också, om styrdokumenten:
"De är så generella att de säger allt och ingenting"
Jag avslutar med den sörjande Hemulen, som inte längre hade lust att bygga ett dockskåp:
"Det är så hemskt farligt att gå och tala om sina hemligaste drömmar lite för
tidigt"
Ur: Hemulen som älskade tystnad.
tisdag 11 november 2008
Vad har jag gjort?
Jag känner att det har hänt väldigt mycket sen sist och att jag ligger efter i min redovisning av hur jag har tänkt och vad jag har gjort fram till nu.
Om jag börjar med det konkreta så var Sara och jag på en utställning på Stadsmuséet som handlade om hemlöshet. Den gav några helt nya infallsvinklar men bekräftade mest det jag har tänkt innan. Jag blev väldigt rörd över en del människoöden: de som varit nere på botten av missbruk och självförakt och faktiskt kommit upp igen och lyckats med att ta sig ur sina destruktiva livssituationer. En ung kvinna talade om att det för henne handlade om att förlåta sig själv och om att anse sig vara värd att ta emot hjälp av andra. Jag tycker denna diskussion är otroligt intressant men har kanske för lite på fötterna för att fördjupa mig i den här och nu. Denna unga kvinna beskrev i alla fall ett hem som en plats att få vila på och att få vara sig själv i.
Apropå det fanns det en berättelse om en kvinnor som fick "övningslägenheter" av socialen där de skulle öva på att ha ett eget hem. Ett kriterium var att kvinnorna skulle "pyssla" i hemmet och göra fint. Den ena kvinnan sa att om hon skulle göra det skulle det börja kännas som hennes eget hem och då skulle det kännas jobbigt att personalen hade nycklar till lägenheten, därför ville hon inte "öva". Socialen bedömde då att hon inte var redo för ett eget boende!
Jag tycker detta är helt fruktansvärt. Och här speglas verkligen känslan av att ens hem är en borg, ens privata sfär där man får vara sig själv. Tanken slår mig att ens hem ändå alltid någonstans kommer att vara offentligt - att man kanske förhåller sig till andras ögon när man möblerar eller vilka saker man väljer att ha framme... jag önskar att jag ska kunna frigöra mig från det helt och hållet. Det som är skönt är ju att man ofta väljer när man vill att någon ska komma hem till en - då hinner man oftast rätta till fasaden lite om man vill, även om det kanske låter sorgligt att det ska behöva vara så.
Jag har hunnit gå på Moderna Muséet i Stockholm också, på en utställning med Max Ernst( 1891 - 1976) Han räknas till en av de mest inflytelserika surrealisterna internationellt...En del av hans enorma produktion tilltalade mig - några mycket små svartvita collage bland annat - annars blev jag mest imponerad av hur otroligt mycket han har skapat under sin livstid. Det var alltså mer intressant än känslomässigt engagerande att gå på utställningen som för övrigt pågår till den 11 januari, om någon vill veta...
Jag kände att jag inte riktigt kunde relatera till Max Ernst konst och då börjar jag ju naturligtvis fråga mig hur man ska tänka kring konst då... vad är konst när det inte KÄNNS att det är konst, eller känns att det är viktigt? På vilket sätt blir den då viktig?
Jag var även på Kulturhuset på en fotoutställning med samtida spansk fotografi - Nuevas historias. Där var syftet mycket mer tydligt i de flesta bilderna - det fanns en tanke bakom bilden. Även de bilder som inte var bildmässigt intressanta blev intressanta på grund av deras innehåll. För att få reda på innehållet var man ibland tvungen att läsa den lilla texten bredvid bilderna. Jag upptäckte att jag nyfiket gjorde det även om bilderna som sa mig något i sig. Det blev som en extra bonus, informationen förstörde inte min upplevelse av bilden. Min pappa som var med tog in ytterligare en dimension av att betrakta konsten - han kommenterade fascinerad den fototekniska aspekten och funderade till exempel över om det var digitalt eller analogt foto och berömde den fantastiska förstoringen av en del bilder.
Jag talade också med en vän till mig under helgen som varit på en pjäs hon tyckte var urusel. Hon sa ungefär: Jag känner mig kränkt som betraktare om ingen åtminstone gör sken av att de spelar den här pjäsen delvis för min skull. Det är ju jätteviktigt att pjäsen uppfyller sitt kommunicerande syfte och hon underströk " det är ju inte terapi för textförfattaren det handlar om" Jag tycker det är intressant att fundera på det: var går gränserna när det gäller det? Jag undrar också om det är det skillnad på scenkonst och annan konst? Är inte premisserna lite annorlunda om man går på teater äm om man går på en utställning? Hur i så fall?
I nästa inlägg skall jag prata om vad jag har tänkt i det egna projektet också.
Om jag börjar med det konkreta så var Sara och jag på en utställning på Stadsmuséet som handlade om hemlöshet. Den gav några helt nya infallsvinklar men bekräftade mest det jag har tänkt innan. Jag blev väldigt rörd över en del människoöden: de som varit nere på botten av missbruk och självförakt och faktiskt kommit upp igen och lyckats med att ta sig ur sina destruktiva livssituationer. En ung kvinna talade om att det för henne handlade om att förlåta sig själv och om att anse sig vara värd att ta emot hjälp av andra. Jag tycker denna diskussion är otroligt intressant men har kanske för lite på fötterna för att fördjupa mig i den här och nu. Denna unga kvinna beskrev i alla fall ett hem som en plats att få vila på och att få vara sig själv i.
Apropå det fanns det en berättelse om en kvinnor som fick "övningslägenheter" av socialen där de skulle öva på att ha ett eget hem. Ett kriterium var att kvinnorna skulle "pyssla" i hemmet och göra fint. Den ena kvinnan sa att om hon skulle göra det skulle det börja kännas som hennes eget hem och då skulle det kännas jobbigt att personalen hade nycklar till lägenheten, därför ville hon inte "öva". Socialen bedömde då att hon inte var redo för ett eget boende!
Jag tycker detta är helt fruktansvärt. Och här speglas verkligen känslan av att ens hem är en borg, ens privata sfär där man får vara sig själv. Tanken slår mig att ens hem ändå alltid någonstans kommer att vara offentligt - att man kanske förhåller sig till andras ögon när man möblerar eller vilka saker man väljer att ha framme... jag önskar att jag ska kunna frigöra mig från det helt och hållet. Det som är skönt är ju att man ofta väljer när man vill att någon ska komma hem till en - då hinner man oftast rätta till fasaden lite om man vill, även om det kanske låter sorgligt att det ska behöva vara så.
Jag har hunnit gå på Moderna Muséet i Stockholm också, på en utställning med Max Ernst( 1891 - 1976) Han räknas till en av de mest inflytelserika surrealisterna internationellt...En del av hans enorma produktion tilltalade mig - några mycket små svartvita collage bland annat - annars blev jag mest imponerad av hur otroligt mycket han har skapat under sin livstid. Det var alltså mer intressant än känslomässigt engagerande att gå på utställningen som för övrigt pågår till den 11 januari, om någon vill veta...
Jag kände att jag inte riktigt kunde relatera till Max Ernst konst och då börjar jag ju naturligtvis fråga mig hur man ska tänka kring konst då... vad är konst när det inte KÄNNS att det är konst, eller känns att det är viktigt? På vilket sätt blir den då viktig?
Jag var även på Kulturhuset på en fotoutställning med samtida spansk fotografi - Nuevas historias. Där var syftet mycket mer tydligt i de flesta bilderna - det fanns en tanke bakom bilden. Även de bilder som inte var bildmässigt intressanta blev intressanta på grund av deras innehåll. För att få reda på innehållet var man ibland tvungen att läsa den lilla texten bredvid bilderna. Jag upptäckte att jag nyfiket gjorde det även om bilderna som sa mig något i sig. Det blev som en extra bonus, informationen förstörde inte min upplevelse av bilden. Min pappa som var med tog in ytterligare en dimension av att betrakta konsten - han kommenterade fascinerad den fototekniska aspekten och funderade till exempel över om det var digitalt eller analogt foto och berömde den fantastiska förstoringen av en del bilder.
Jag talade också med en vän till mig under helgen som varit på en pjäs hon tyckte var urusel. Hon sa ungefär: Jag känner mig kränkt som betraktare om ingen åtminstone gör sken av att de spelar den här pjäsen delvis för min skull. Det är ju jätteviktigt att pjäsen uppfyller sitt kommunicerande syfte och hon underströk " det är ju inte terapi för textförfattaren det handlar om" Jag tycker det är intressant att fundera på det: var går gränserna när det gäller det? Jag undrar också om det är det skillnad på scenkonst och annan konst? Är inte premisserna lite annorlunda om man går på teater äm om man går på en utställning? Hur i så fall?
I nästa inlägg skall jag prata om vad jag har tänkt i det egna projektet också.
tisdag 4 november 2008
Hus i staden
Jag ska kommentera husen i det tidigare inlägget och hur jag tänkt kring dem. Men det gör jag så småningom. Glömde det här huset som står på Fågelfängaregatan i Kungs ladugård.
ur SvD d. 4/11:" Fast i stan men med skogen i sikte"
Jag läser Svenska Dagbladet medan jag dricker morgonkaffet. En artikel ur IDAG - sidan handlar om en ung man som deltog i ett läger för "civilisationskritiker" Anledningen till att han sökte sig dit var trots att han hade ett kreativt jobb inom film och tv "kände sig vemodig utan att kunna sätta fingret på varför han gjorde det". Journalisten frågar honom: Vad tror du om ett den livsstil som trots allt är den vanligaste här i västvärlden, med flitigt arbetande, hög konsumtion och ekonomiskt tillväxt som prioriterat mål? -"Jag tror att det liv vi lever i staden präglar sättet vi beter oss på och hur vi mår mer än vi kanske tror. Jag vet att det finns otroligt mycket att finna och lära genom att ifrågasätta premisserna för sättet vi lever på idag och söka bortom dem".
Om den unga mannen hade sett "Trädälskaren" hade han fått ett svar på varför han känner detta vemod. Likväl hade han väl upplevt att ett liv i staden, utan närhet till naturen, framkallar denna känsla hos honom. Jag känner igen mig.
Bilden på honom i tidningen är tagen när han står i tunneln på T- centralen ( Stockholm) i rusningstid. Där har jag ofta befunnit mig och aldrig infinner sig känslan av att vara på fel plats lika starkt som då.
Om den unga mannen hade sett "Trädälskaren" hade han fått ett svar på varför han känner detta vemod. Likväl hade han väl upplevt att ett liv i staden, utan närhet till naturen, framkallar denna känsla hos honom. Jag känner igen mig.
Bilden på honom i tidningen är tagen när han står i tunneln på T- centralen ( Stockholm) i rusningstid. Där har jag ofta befunnit mig och aldrig infinner sig känslan av att vara på fel plats lika starkt som då.
måndag 3 november 2008
Förtydligande
Jag känner att jag måste reda ut funderingen kring allkonstverket och kring var jag faktiskt befinner mig i min process.
Frågan var alltså hur jag skall relatera Allkonstverket till Fjällgatan. Fjällgatan utgör inte vid första anblicken ett allkonsverk i enlighet med Wikipedias definition. Fjällgatan är ett myller av tidsepoker, stilar och material. Till synes utan något sammanhang och helt klart utan någon bakomliggande tanke om enhetlighet och harmoni! Jag måste gå tillbaka till min allra första upplevelse av Fjällgatan, som präglades av dessa kontraster och denna, om man nu får kalla det så; disharmoni. Jag kände det som att alla hus var liksom godtyckligt utkastade utan någon som helst hänsyn till... ja, till vaddå?
Till människans behov av estetik? Eller till mitt behov av estetik? Kanske är det mer med omsorg om människors boendemiljö, jag tänker på? Tja, jag tyckte ju att det var så mycket som var fult, helt enkelt. Och där tog ju drömmen om landet vid, som också handlar om drömmen om en plats som är ens egen.
Men nu är jag tillbaka. Och jag tänker att jag skall göra Fjällgatan till ett allkonstverk så som jag vill ha det! Utan att grunda det i vetenskapliga studier om människors behov av skönhet eller statistiska undersökningar om hur en miljö bör utformas så att man blir lycklig. Människorna kanske är ganska lyckliga där de bor, det vet ju inte jag.
Arkitektoniska Allkonstverk är ju i teorin oerhört problematiska då de berör ämnen som ekonomi, klass och segregering. Jag tror jag har hittat ett litet allkonstverk här i Göteborg också när jag var ute och gick en kväll. Jag återkommer när jag tagit reda på vad området heter! Så finns det ju lite allkonstverk här och var - åtminstone ur mitt sätt att se.
Så vill jag naturligtvis förtydliga att man kan se Fjällgatan som mer än en hoper lite fula hus! Fjällgatan är oerhört fascinerande just på grund av att det är en blandning av allting: av olika tider och olika stilar och olika material och just på grund av att det inte är så himla genomtänkt. Hur genomtänkt är ens egna liv egentligen? Speglar inte Fjällgatan staden och människan mer som den och hon är? Är det inte skönt med sådant som är opretentiöst och liksom tillåtande? Som inte stänger vissa ute och som inte utstrålar status och makt? ( Även om det trots allt gör det om man går djupare in i den diskussionen... men det gör jag inte nu!)
Och det är här jag inser att det inte handlar om att göra om staden egentligen. Det är ju inte det jag vill. Jag vill ju bort från stan! När jag såg Trädälskaren förstod jag det ännu tydligare! Det är därför jag håglöst har suttit med mina foton av hus i stan utan någon som helst lust att bygga ihop dem och teckna dem i långa rader. Jag tänker att jag kanske får redovisa dem lite ändå, så att man förstår var jag befinner mig nu. Hur som helst har en ny idé om mitt personliga allkonstverk vuxit fram. Snart blir den kanske möjlig att formulera.
Frågan var alltså hur jag skall relatera Allkonstverket till Fjällgatan. Fjällgatan utgör inte vid första anblicken ett allkonsverk i enlighet med Wikipedias definition. Fjällgatan är ett myller av tidsepoker, stilar och material. Till synes utan något sammanhang och helt klart utan någon bakomliggande tanke om enhetlighet och harmoni! Jag måste gå tillbaka till min allra första upplevelse av Fjällgatan, som präglades av dessa kontraster och denna, om man nu får kalla det så; disharmoni. Jag kände det som att alla hus var liksom godtyckligt utkastade utan någon som helst hänsyn till... ja, till vaddå?
Till människans behov av estetik? Eller till mitt behov av estetik? Kanske är det mer med omsorg om människors boendemiljö, jag tänker på? Tja, jag tyckte ju att det var så mycket som var fult, helt enkelt. Och där tog ju drömmen om landet vid, som också handlar om drömmen om en plats som är ens egen.
Men nu är jag tillbaka. Och jag tänker att jag skall göra Fjällgatan till ett allkonstverk så som jag vill ha det! Utan att grunda det i vetenskapliga studier om människors behov av skönhet eller statistiska undersökningar om hur en miljö bör utformas så att man blir lycklig. Människorna kanske är ganska lyckliga där de bor, det vet ju inte jag.
Arkitektoniska Allkonstverk är ju i teorin oerhört problematiska då de berör ämnen som ekonomi, klass och segregering. Jag tror jag har hittat ett litet allkonstverk här i Göteborg också när jag var ute och gick en kväll. Jag återkommer när jag tagit reda på vad området heter! Så finns det ju lite allkonstverk här och var - åtminstone ur mitt sätt att se.
Så vill jag naturligtvis förtydliga att man kan se Fjällgatan som mer än en hoper lite fula hus! Fjällgatan är oerhört fascinerande just på grund av att det är en blandning av allting: av olika tider och olika stilar och olika material och just på grund av att det inte är så himla genomtänkt. Hur genomtänkt är ens egna liv egentligen? Speglar inte Fjällgatan staden och människan mer som den och hon är? Är det inte skönt med sådant som är opretentiöst och liksom tillåtande? Som inte stänger vissa ute och som inte utstrålar status och makt? ( Även om det trots allt gör det om man går djupare in i den diskussionen... men det gör jag inte nu!)
Och det är här jag inser att det inte handlar om att göra om staden egentligen. Det är ju inte det jag vill. Jag vill ju bort från stan! När jag såg Trädälskaren förstod jag det ännu tydligare! Det är därför jag håglöst har suttit med mina foton av hus i stan utan någon som helst lust att bygga ihop dem och teckna dem i långa rader. Jag tänker att jag kanske får redovisa dem lite ändå, så att man förstår var jag befinner mig nu. Hur som helst har en ny idé om mitt personliga allkonstverk vuxit fram. Snart blir den kanske möjlig att formulera.
"Trädälskaren" av Jonas Selberg Augustsén
Jag har sett en fantastisk film! Den var fantastisk i sig men allra mest fantastisk eftersom den utgör en direkt referens till mitt arbete i det förra projektet.
Den handlar om en längtan till landet, manifesterad i trädet som bland annat symbol och funktion. Min längtan uttrycktes mer i en bonad, i en broderad text. Men det handlar om samma sak, tycker jag. "Huvudpersonen" i filmen satte ord på väldigt mycket av det jag känner. ( Notera att orden blir viktiga här..!) Det var superhäftigt. Bland annat tar de med hjälp av Göran Greider upp förstutrappan som en symbol för landsbygden: i min bonad dricks morgonkaffet på trappan bredvid syrenen.
Jag önskar såklart att jag hade varit förutseende nog att ta med mig anteckningsblocket till filmen - det är ju inget jag normalt bara gör sådär när man ska gå på film... men jag tror att jag får se om filmen och skriva ner alla viktiga citat.
Jonas Selberg Augustsén som har gjort "Trädälskaren" analyserar sitt trädkojebygge med hjälp av bland annat en religionspsykolog, genusforskare, biolog och en präst. De ger sin analys och sin version av vad det innebär att vara människa. Detta ger i sin tur hans projekt en djupare förankring - en djupare förklaring - då han sätter sig själv och sina drömmar i relation till samhället och till olika teorier.
Det är ingenting jag gjorde i mitt projekt - jag klev inte utanför mig själv på det sättet. Jag ser hur spännande det är att göra det. Kanske måste man veta vad det är man ska kliva utanför för att kunna göra det!
Filmen utgörs till stor del av Selbergs arbetsprocess. Där ryms hoppet, entusiasmen, bakslagen, insikten och tvivlen. Det var befriande att se scenen om när tvivlen hopar sig, när känslan av att inte bli förstådd tar över. När han säger att han kanske inte väntade sig hundraprocentig förståelse, men...
Ja, det är en fantastisk film, den skildrar även relationer över generationsgränserna och rymmer vackra bilder från förr. Oj, här blev det visst en reklamkampanj snarare än en analys! Men det är väl det jag vill säga: se den! Speciellt Sara, du måste nästan se den, då den handlar mycket om olika husbyggen som du kommer att känna igen dig i!
Den handlar om en längtan till landet, manifesterad i trädet som bland annat symbol och funktion. Min längtan uttrycktes mer i en bonad, i en broderad text. Men det handlar om samma sak, tycker jag. "Huvudpersonen" i filmen satte ord på väldigt mycket av det jag känner. ( Notera att orden blir viktiga här..!) Det var superhäftigt. Bland annat tar de med hjälp av Göran Greider upp förstutrappan som en symbol för landsbygden: i min bonad dricks morgonkaffet på trappan bredvid syrenen.
Jag önskar såklart att jag hade varit förutseende nog att ta med mig anteckningsblocket till filmen - det är ju inget jag normalt bara gör sådär när man ska gå på film... men jag tror att jag får se om filmen och skriva ner alla viktiga citat.
Jonas Selberg Augustsén som har gjort "Trädälskaren" analyserar sitt trädkojebygge med hjälp av bland annat en religionspsykolog, genusforskare, biolog och en präst. De ger sin analys och sin version av vad det innebär att vara människa. Detta ger i sin tur hans projekt en djupare förankring - en djupare förklaring - då han sätter sig själv och sina drömmar i relation till samhället och till olika teorier.
Det är ingenting jag gjorde i mitt projekt - jag klev inte utanför mig själv på det sättet. Jag ser hur spännande det är att göra det. Kanske måste man veta vad det är man ska kliva utanför för att kunna göra det!
Filmen utgörs till stor del av Selbergs arbetsprocess. Där ryms hoppet, entusiasmen, bakslagen, insikten och tvivlen. Det var befriande att se scenen om när tvivlen hopar sig, när känslan av att inte bli förstådd tar över. När han säger att han kanske inte väntade sig hundraprocentig förståelse, men...
Ja, det är en fantastisk film, den skildrar även relationer över generationsgränserna och rymmer vackra bilder från förr. Oj, här blev det visst en reklamkampanj snarare än en analys! Men det är väl det jag vill säga: se den! Speciellt Sara, du måste nästan se den, då den handlar mycket om olika husbyggen som du kommer att känna igen dig i!
fredag 31 oktober 2008
Om Allkonstverket
Jag citerar Wikipedia: "Allkonstverk - på tyska Gesamtkunstwerk - är en tysk term som ofta härleds till den tyske kompositören Richard Wagner (mitten av 1800-talet) och som från början syftar på en viss sorts operaföreställningar där man ansåg att musik, teater och bildkonst var lika viktiga delar för helheten.
Wagner menade att i det klassiska grekiska dramat var dessa konstarter sammanflätade till en helhet men att de med tiden hade splittrats upp. Han var kritisk till sin samtids opera som han ansåg fokuserades för mycket på musiken och saknade dramatiska kvaliteter.
Idag används termen allkonstverk, eller Gesamtkunstwerk, för att beskriva ett konstnärligt uttryck som integrerar ett flertal konstarter.
Ett exempel på Gesamtkunstwerk är interiören till Asamkirche (1733-1746) i München, där arkitektur, skulptur, måleri och stuckatur har förenats till en helhet."
Denna idé om ett allkonstverk går också att överföra på arkitekturen. Jag vet ett exempel i Stockholm på detta, nämligen Lärkstan. Om jag åker till Stockholm innan detta projekt är slut ska jag knäppa kort på husen där och förhoppningsvis kunna påvisa helheteskänslan som är slående i området. Man kan läsa om stadsplaner ur Stockholms Arkitekturmuseums arkiv. Såhär står det om Lärkstan:
"Tillkomsttid: 1902-1907 (stadsplan), 1909-1914 (byggnader)
Funktion: villastad för högreståndsbostäder
Stadstyp: terränganpassade storgårdskvarter och villor
Byggherrar: Engelbrekts församlings kyrkoråd (kyrkan) samt enskilda (bostadshusen)Arkitekter: Per Olov Hallman (stadsplan), Lars Israel Wahlman (Engelbrektskyrkan med församlingshus), Hallman, Folke Zettervall, Erik Lallerstedt, Erik Hahr, Torben Grut mfl (byggnader)
Kyrkan på sin höga klippa avtecknade sig som en krona i stadslandskapet - ett populärt motiv under 1900-talets första decennier. Den pittoreska effekten av kyrkosiluetten och kyrkans monumentalitet stod i kontrast till de omgivande kvarterens intima skala och rustika karaktär. Arkitekternas nyvunna intresse för den medeltida staden märktes i både den terränganpassade stadsplanen och byggnaderna i mörkt tegel som genom tegelmönster och materialverkan skapade dekorativa effekter. Gatorna gjordes åter smala och krökar skapade oväntade vyer in i trädgårdar och mot fondmotiv som praktgavlar och burspråk samt utblickar över staden. Stadsrummet kan liknas vid ett allkonstverk i vilket skala, detaljer, material, gatunät och tomtstorlek samverkar."
Okej. Det finns en mängd problem här: Kyrkan, villastad för högreståndsbostäder. Religion och klass är ganska laddade termer. Jag tror jag skall lämna den diskussionen åt sidan ett tag och förhoppningsvis återkomma till den. Frågan blir nu: Hur ska vi relatera till Fjällgatan när det gäller det här?
torsdag 30 oktober 2008
En början föregås av ett slut.
Ja, det var nog den där långa harangen som föddes ur det förra projektet som liksom krävdes för att jag ska kunna gå vidare med det nya projektet. Bilden av detta hus får symbolisera detta avslut och denna början.
Fåordig är en överdrift.
Mitt förra projekt kan jag prata om nu, det kan sammanfattas i en enda mening: Jag längtar hem.
Varför sa jag inte det då bara?
Jag vet inte. Jag kanske inte visste att jag längtade hem? Jag kanske inte visste vem jag skulle säga det till? Det kanske inte fanns någon mening med att säga det? Meningen i sig: ”Jag längtar hem” kanske blev för liten, den kanske inte rymde allt eller precis det jag kände?
Men varför använde jag inte fler ord då bara?
Tja, orden kanske inte fanns där. Och om de hade gjort det hade de kanske inte ens räckt till, som sagt. Jag kanske kände att jag längtade hem men känslan kanske inte hade kommit i kontakt med ett uttrycksmedel för känslan. Förutom att jobba med den i gestaltningen fastän jag trodde det var Fjällgatan jag jobbade med? Kan det vara så? Och i så fall skulle det kunna betyda att konstnärligt arbete kan vara som att skratta eller gråta. I alla fall om man godkänner mitt resonemang i det förra inlägget.
Jag tror det kan vara precis annorlunda också, man kan ha olika ingångar i ett konstnärligt projekt: Jag hade kunnat veta att jag längtade hem. Då hade jag kunnat jobba med det: ”Jag jobbar med känslan av att längta hem.” ”Det är en viktig sak.” ”Jag vill kommunicera det till andra människor så att”, låt oss säga; ”de inte behöver känna sig ensamma” Så skulle jag försöka tydliggöra den känslan genom att materialisera den. Kan det vara så? Och skulle det innebära en annan konstuppfattning? Ett annat svar på vad konst är? ( Denna fråga får egentligen inte plats här just nu! Åtminstone inte svaret, om det nu finns nåt svar.)
Jag tror i alla fall att processer ser väldigt annorlunda ut. Jag tror definitivt att de rymmer ungefär samma saker: men jag tror att samma saker sker i olika ordningsföljd i olika arbetsprocesser!
Personligen brukar jag mest känna något som jag inte vet vad det är. Så jobbar jag med det lite och så blir det tydligare och tydligare.. i början av förra projektet trodde jag nog ett svagt ögonblick att jag faktiskt jobbade med kontraster. Att det var de som var grejen! (Naturligtvis visste jag inte vad jag ville säga till någon annan angående det.) Nu jobbade jag ju med kontraster OCKSÅ men mest handlade till slut om min hemlängtan. Och det tog över så mycket att jag inte orkade fokusera på det intressanta i kontrasterna.
Ett påstående kommer i slutet av denna långa text.
Jag tror att det är viktigt att fastslå en del saker för mig själv. Det kan det väl vara ibland?
Under seminariet igår blev det tydligt för mig att det är skillnad på att tänka en sak och att säga den. Det är också skillnad att säga en sak och att skriva den liksom att tänka en sak jämfört med att skriva den. Detta är tre olika dimensioner, tre olika saker. Eller?
Jag vet egentligen ingenting om deras inbördes relation men de är ju inte alltid beroende av varandra. Det finns alltså tankar jag aldrig säger och tankar jag aldrig för mitt liv skulle drömma om att skriva ner. Dessa tankar existerar likaväl om än kanske lite vagt? Jag vet inte om det betyder att jag aldrig riktigt kommer att förstå dessa tankar ur talets och det skrivnas perspektiv? Men om jag skulle säga dem eller skriva dem, skulle de då förändras och bli något annat? Skulle de försvinna ur tänkandets perspektiv eller kan dessa tre dimensioner existera samtidigt, oberoende av varandra? Jag tror nog det. Har då dessa dimensioner olika värde?
Ett som är säkert är hur som helst, att ingen annan kommer att förstå mina tankar om jag inte ger uttryck för dem - tankar man bara tänker kommunicerar inte. Kommunikation har ett värde.
Jag ska återkomma till detta men ska bara göra en avstickare via känslan: Det är nämligen också skillnad att känna saker och att ge uttryck för känslorna. Att gråta är ett känslouttryck. Det är ett sätt att ge uttryck för en känsla utan ord. Alla fattar vad man menar, alla vet hur det känns - även den som inte gråter så ofta. Skulle det vara bättre att säga hur man känner istället för att tårarna säger det? Jag tror inte det. Inte alltid. Jag tror att gråten ibland är ett mer direkt uttryck för känslan. ( Det behöver däremot inte vara mer ärligt, gråt kan vara väldigt komplext och komplicerat.)
Sorg kan verkligen behöva kompletteras av ord för att man ska få distans till den och kunna bearbeta den. Men gråten kvarstår i sig som ett uttryck. Det är likadant med att skratta. Jag tycker skratt är ännu mer gåtfullt än gråt. Personligen kan jag ibland behöva ord för att komma åt känslan så att jag kan gråta men jag brukar aldrig riktigt kunna förklara EXAKT vad det var som var så roligt. För mig är skratt det mest direkta sättet att uttrycka något jag inte skulle kunna uttrycka på ett annat sätt.
Gråt och skratt är alltså kommunicerande företeelser. (Förutsatt att man inte skrattar eller gråter när ingen annan hör. Men även då kommunicerar våra känslor med oss själva.) Gråt och skratt är säkert konstruerade så att de känslor som kommer till uttryck med nödvändighet kommunicerar då de inte alltid kan kläs i vårt främsta kommunikationsredskap: språket. Skulle man väl kunna tänka sig? Det finns alltså någon slags skillnad mellan det sagda ordet och skrattet till exempel?
( Jag inser att jag ger mig ut på djupa vatten om jag skulle redogöra för tankars, ords, känslor relation och komplexitet men på en viss nivå fungerar mitt resonemang tror jag.)
Jag tror att konst KAN vara ett direkt känslouttryck. Att känslor och/eller tankar materialiseras utan att ta omvägen via ordet eller det skrivna ordet. Eller för min del: utan att förstärkas, förtydligas eller varför inte fördjupas, av ord. Det finns inget värde i detta faktum. Jag säger bara att det kan vara så.
Under seminariet igår blev det tydligt för mig att det är skillnad på att tänka en sak och att säga den. Det är också skillnad att säga en sak och att skriva den liksom att tänka en sak jämfört med att skriva den. Detta är tre olika dimensioner, tre olika saker. Eller?
Jag vet egentligen ingenting om deras inbördes relation men de är ju inte alltid beroende av varandra. Det finns alltså tankar jag aldrig säger och tankar jag aldrig för mitt liv skulle drömma om att skriva ner. Dessa tankar existerar likaväl om än kanske lite vagt? Jag vet inte om det betyder att jag aldrig riktigt kommer att förstå dessa tankar ur talets och det skrivnas perspektiv? Men om jag skulle säga dem eller skriva dem, skulle de då förändras och bli något annat? Skulle de försvinna ur tänkandets perspektiv eller kan dessa tre dimensioner existera samtidigt, oberoende av varandra? Jag tror nog det. Har då dessa dimensioner olika värde?
Ett som är säkert är hur som helst, att ingen annan kommer att förstå mina tankar om jag inte ger uttryck för dem - tankar man bara tänker kommunicerar inte. Kommunikation har ett värde.
Jag ska återkomma till detta men ska bara göra en avstickare via känslan: Det är nämligen också skillnad att känna saker och att ge uttryck för känslorna. Att gråta är ett känslouttryck. Det är ett sätt att ge uttryck för en känsla utan ord. Alla fattar vad man menar, alla vet hur det känns - även den som inte gråter så ofta. Skulle det vara bättre att säga hur man känner istället för att tårarna säger det? Jag tror inte det. Inte alltid. Jag tror att gråten ibland är ett mer direkt uttryck för känslan. ( Det behöver däremot inte vara mer ärligt, gråt kan vara väldigt komplext och komplicerat.)
Sorg kan verkligen behöva kompletteras av ord för att man ska få distans till den och kunna bearbeta den. Men gråten kvarstår i sig som ett uttryck. Det är likadant med att skratta. Jag tycker skratt är ännu mer gåtfullt än gråt. Personligen kan jag ibland behöva ord för att komma åt känslan så att jag kan gråta men jag brukar aldrig riktigt kunna förklara EXAKT vad det var som var så roligt. För mig är skratt det mest direkta sättet att uttrycka något jag inte skulle kunna uttrycka på ett annat sätt.
Gråt och skratt är alltså kommunicerande företeelser. (Förutsatt att man inte skrattar eller gråter när ingen annan hör. Men även då kommunicerar våra känslor med oss själva.) Gråt och skratt är säkert konstruerade så att de känslor som kommer till uttryck med nödvändighet kommunicerar då de inte alltid kan kläs i vårt främsta kommunikationsredskap: språket. Skulle man väl kunna tänka sig? Det finns alltså någon slags skillnad mellan det sagda ordet och skrattet till exempel?
( Jag inser att jag ger mig ut på djupa vatten om jag skulle redogöra för tankars, ords, känslor relation och komplexitet men på en viss nivå fungerar mitt resonemang tror jag.)
Jag tror att konst KAN vara ett direkt känslouttryck. Att känslor och/eller tankar materialiseras utan att ta omvägen via ordet eller det skrivna ordet. Eller för min del: utan att förstärkas, förtydligas eller varför inte fördjupas, av ord. Det finns inget värde i detta faktum. Jag säger bara att det kan vara så.
onsdag 29 oktober 2008
Gruppseminarium
Seminariet idag var väldigt bra, tycker jag. Mycket för att det talades så fritt, alla kom med egna reflektioner och associationer. Det kändes som om vi talade om teman som inte var speciellt kopplade till en enskild persons gestaltning och process.
Nu var ju ämnena det, hur som helst, och förhoppningsvis gav det mycket i relation till den enskildes process också - inte bara som typ sokratiska samtal. Dock kommer jag på såhär i skrivandets stund att mitt ämne egentligen inte diskuterades så mycket. Jag var på ett sätt ganska tydlig ( om än osäker på en punkt...) och det gjorde nog att ämnet inte togs upp så mycket. Hoppas det blir så någon gång! Det känns givande när andra bara säger hur de känner eller tänker kring något man själv har tankar och känslor inför.
Jag har utöver detta kommit närmre en formulering kring en del funderingar jag haft. Jag tror att jag måste reda ut hur jag tänker kring min egna process.
Nu var ju ämnena det, hur som helst, och förhoppningsvis gav det mycket i relation till den enskildes process också - inte bara som typ sokratiska samtal. Dock kommer jag på såhär i skrivandets stund att mitt ämne egentligen inte diskuterades så mycket. Jag var på ett sätt ganska tydlig ( om än osäker på en punkt...) och det gjorde nog att ämnet inte togs upp så mycket. Hoppas det blir så någon gång! Det känns givande när andra bara säger hur de känner eller tänker kring något man själv har tankar och känslor inför.
Jag har utöver detta kommit närmre en formulering kring en del funderingar jag haft. Jag tror att jag måste reda ut hur jag tänker kring min egna process.
lördag 25 oktober 2008
Poesifestival
Ja, jag var där och jag är glad för det. Den har gett näring till mina tankar om ord, förklaringar och tydlighet. Speciellt en poet: Cia Rinne var jätte häftig i sin lek med orden och deras betydelser. Hon använde sig av flera olika språk också, vilket jag gillade jätte mycket. Kanske hade det med att göra att jag faktiskt förstod alla språken förutom spanskan där man ändå kan gissa sig till en del betydelser. Och att det ibland inte gör någonting om man inte förstår - ord är också form och ljud - inte bara innehåll.
En annan poet: Caroline Bergwall gjorde samma sak med norska och engelska och speciellt häftigt var det när hon sa en mening på engelska som direkt flöt in i samma mening uttalad på norska. Hon gjorde orden till en rytm och till musik.
En annan insikt var dock att man ibland behöver förstå innehållet för att dikterna inte ska bli platta och bara vara form och yta och rytm och ljud. Detta slog mig lustigt nog när en dansk poet läste på danska och jag faktiskt förstod nästan ingenting! Danskt uttal kan ge mig rysningar av välbehag och fascination men efter en kvart finns bara frustrationen kvar! Frustrationen av att bara förstå lösryckta fragment när man ändå anar att han faktiskt står och säger något där framme. Och varför i hela världen drabbar detta mig med danskan just!? Danska är oerhört svårt att förstå för mig. Jag vet om det sen tidigare men likväl blir jag frustrerad - det är ju trots allt ett nordiskt språk!
Ska kolla upp dessa poeter - inser under kvällen att detta är nytt för mig, och inser att jag haft lite av en konstupplevelse! Det var ändå ganska längesedan.... Dags att öppna ögonen och vända sig utåt.
En annan poet: Caroline Bergwall gjorde samma sak med norska och engelska och speciellt häftigt var det när hon sa en mening på engelska som direkt flöt in i samma mening uttalad på norska. Hon gjorde orden till en rytm och till musik.
En annan insikt var dock att man ibland behöver förstå innehållet för att dikterna inte ska bli platta och bara vara form och yta och rytm och ljud. Detta slog mig lustigt nog när en dansk poet läste på danska och jag faktiskt förstod nästan ingenting! Danskt uttal kan ge mig rysningar av välbehag och fascination men efter en kvart finns bara frustrationen kvar! Frustrationen av att bara förstå lösryckta fragment när man ändå anar att han faktiskt står och säger något där framme. Och varför i hela världen drabbar detta mig med danskan just!? Danska är oerhört svårt att förstå för mig. Jag vet om det sen tidigare men likväl blir jag frustrerad - det är ju trots allt ett nordiskt språk!
Ska kolla upp dessa poeter - inser under kvällen att detta är nytt för mig, och inser att jag haft lite av en konstupplevelse! Det var ändå ganska längesedan.... Dags att öppna ögonen och vända sig utåt.
Praktiska anvisningar.
Jag tänker fortsätta på temat kring landet och staden. Förhoppningsvis med lite större teoretisk bakgrund den här gången, inte bara i förhållande till mina känslor inför dessa olika miljöer. Jag tror att jag vill förändra Fjällgatan till något annat, något som har med landet att göra. Kanske ska jag även jobba lite på att förändra själva stadsbilden på Fjällgatan.... men allt detta är än så länge väldigt luddigt. Jag inser också att jag håller på med två projekt parallellt men jag vet ännu inte om jag kommer att behöva omformulera dessa så att de måhända blir ett eller om jag helt sonika måste ta bort en del...
Jag vet hur som helst att jag skall teckna i detta projekt. Eventuellt måla... jag vet inte. Jag kommer även att behöva använda kameran som skissmetod.. förra projektet använde jag bara kameran som inspiration och som ett förtydligande verktyg. Jag vet inte om foton kommer att vara en del av gestaltningen den här gången.
Jag tänker referera till idén om "Allkonstverket" som bakgrund till min gestaltning men det skriver jag mer om senare!
Jag vet hur som helst att jag skall teckna i detta projekt. Eventuellt måla... jag vet inte. Jag kommer även att behöva använda kameran som skissmetod.. förra projektet använde jag bara kameran som inspiration och som ett förtydligande verktyg. Jag vet inte om foton kommer att vara en del av gestaltningen den här gången.
Jag tänker referera till idén om "Allkonstverket" som bakgrund till min gestaltning men det skriver jag mer om senare!
fredag 24 oktober 2008
I slutet av oktober.
Jag tror att min sammanfattning av det föregående projektet får vänta ett tag... frågor som dykt upp handlar om konstens kommunicerande dimension och hur jag ser på den.
Det är ingen ny fråga... men mer specifikt funderar jag fortfarande på ord och förklaringar i förhållande till en gestaltning. Kanske kan jag använda alla ord jag faktiskt kommer på? När det nu faktiskt finns ord.... Kanske tillför de utan att förstöra? Kanske kan man lika gärna hålla tyst? Kanske trivs jag bäst med mig själv när jag håller tyst? Kanske är det inte det som är frågan?
Kanske krävs det mer utforskande för att jag skall komma fram till något.. Kanske kommer bildteorin att ge mig alternativa svar? Det ska bli intressant att fördjupa sig i det.
Vi skall ju även fördjupa oss i det nya projektet. Utan att jag bestämt mig för det har jag börjat tänka och tänka och tänka. Ja, och till slut svämmar väl hjärnan över om man inte handgripligen börjar materialisera dessa tankar.
Jag diskuterade detta med M. Hon pratade precis om det här med hjärnans febrila aktivitet som man blir alldeles matt av - och jag inser hur väl jag känner igen det.
Min utmaning i detta projekt blir:
Det är ingen ny fråga... men mer specifikt funderar jag fortfarande på ord och förklaringar i förhållande till en gestaltning. Kanske kan jag använda alla ord jag faktiskt kommer på? När det nu faktiskt finns ord.... Kanske tillför de utan att förstöra? Kanske kan man lika gärna hålla tyst? Kanske trivs jag bäst med mig själv när jag håller tyst? Kanske är det inte det som är frågan?
Kanske krävs det mer utforskande för att jag skall komma fram till något.. Kanske kommer bildteorin att ge mig alternativa svar? Det ska bli intressant att fördjupa sig i det.
Vi skall ju även fördjupa oss i det nya projektet. Utan att jag bestämt mig för det har jag börjat tänka och tänka och tänka. Ja, och till slut svämmar väl hjärnan över om man inte handgripligen börjar materialisera dessa tankar.
Jag diskuterade detta med M. Hon pratade precis om det här med hjärnans febrila aktivitet som man blir alldeles matt av - och jag inser hur väl jag känner igen det.
Min utmaning i detta projekt blir:
- att formulera dessa tankar innan de kommer på pränt i något material och under tiden och:
- att använda mig av en teknik jag sällan använder.
måndag 13 oktober 2008
Första veckan...
eller andra kanske det var: jag skriver i min bok att jag inte har så mycket känslor för Göteborg, förutom mina första intryck: här är fint, människor tittar mer på varandra än i Stockholm, man känner sig inte så liten, man finns på ett annat sätt. Men det finns ingenting här som relaterar till mig, inga minnen, inga platser förknippade med händelser ur mitt liv. Jag är en betraktare och längtar till att Göteborg ska bli en del av mig.
Anna säger på workshopen att alla har en berättelse, att alla har en plats. Alla har en plats. Hennes ord gör mig full av förtröstan och tillit. Och saknad.
Jag längtar till min plats.
Anna säger på workshopen att alla har en berättelse, att alla har en plats. Alla har en plats. Hennes ord gör mig full av förtröstan och tillit. Och saknad.
Jag längtar till min plats.
Om ord.
Okej, jag ska skriva om text och ord också. Jag har jobbat med det i mitt arbete. Hittills har jag inte kommenterat det men det är viktigt att jag gör det, tror jag.
Jag har inte arbetat med text så mycket förut, men absolut inte med någon text som jag själv producerat. Till detta projekt föddes en text i ett annat sammanhang (medan jag höll på att virka) och sedan förstod jag att den hörde samman med gestaltningen. På handledningen tog jag upp att jag faktiskt ville jobba med texten men att jag tycker att det är väldigt svårt.
Det var bra att jag pratade om det, det blev lättare att angripa problemet efter det. Jag fick tips om att spela in texten, gestalta den och att lägga ut den på bloggen. Det sistnämnda kändes fullkomligt omöjligt! Att gestalta texten var intressant men skulle bli lite av ett helt nytt projekt...
Jag började med att spela in texten. Det var lite läskigt men spännande!
Jag broderade även en del text vilket innebär att jag satte den i ett sammanhang, en miljö, en form som gör att det inte bara blir ord!
Jag får distans till texten då jag förhåller mig till den. Eller snarare: för att kunna förhålla mig till texten var jag tvungen att ha distans till orden. Ju mer jag arbetade med texten desto mer distans fick jag till dem. På ett bra sätt, alltså.
Nu kanske jag till och med skulle kunna lägga ut den på bloggen...
Jag tänker alltid att ett konstverk inte kräver ord. Men det är skillnad på det och på att ett konstverk utgörs av ord.
Jag har inte arbetat med text så mycket förut, men absolut inte med någon text som jag själv producerat. Till detta projekt föddes en text i ett annat sammanhang (medan jag höll på att virka) och sedan förstod jag att den hörde samman med gestaltningen. På handledningen tog jag upp att jag faktiskt ville jobba med texten men att jag tycker att det är väldigt svårt.
Det var bra att jag pratade om det, det blev lättare att angripa problemet efter det. Jag fick tips om att spela in texten, gestalta den och att lägga ut den på bloggen. Det sistnämnda kändes fullkomligt omöjligt! Att gestalta texten var intressant men skulle bli lite av ett helt nytt projekt...
Jag började med att spela in texten. Det var lite läskigt men spännande!
Jag broderade även en del text vilket innebär att jag satte den i ett sammanhang, en miljö, en form som gör att det inte bara blir ord!
Jag får distans till texten då jag förhåller mig till den. Eller snarare: för att kunna förhålla mig till texten var jag tvungen att ha distans till orden. Ju mer jag arbetade med texten desto mer distans fick jag till dem. På ett bra sätt, alltså.
Nu kanske jag till och med skulle kunna lägga ut den på bloggen...
Jag tänker alltid att ett konstverk inte kräver ord. Men det är skillnad på det och på att ett konstverk utgörs av ord.
Insikt
I de sista skälvande sekunderna av arbetet tar alla tunna tanketrådar form och blir tydligare. Jag förstår nu bättre vad jag intuitivt har gjort.
Jag tycker inte att insikten är mer värd än intuitionen men kanske blir de fattiga utan varandra? Liksom kontraster utgör helheter och helheter inte bara rymmer utan till och med utgörs av kontraster ibland. Helheter som staden och landet, till exempel.
Jag har arbetat med kontraster men också med delar och helheter. Och med övergångar. Övergångarna är viktigare än jag trodde och väldigt intressanta. Jag blir glad att de kom med utan att jag visste om det själv.
Staden ryms i landet och landet ryms i staden fast olika mycket och på olika sätt. I min längtan till landet, min dröm om landet, finns även där en fläck och en bit av det som är stad.
Kanske handlar det för mig om att hur man än gör kommer man aldrig ifrån kontrasterna. Kanske finns det heller inga helheter utan dem? Jag undrar mycket över det.
Jag tycker inte att insikten är mer värd än intuitionen men kanske blir de fattiga utan varandra? Liksom kontraster utgör helheter och helheter inte bara rymmer utan till och med utgörs av kontraster ibland. Helheter som staden och landet, till exempel.
Jag har arbetat med kontraster men också med delar och helheter. Och med övergångar. Övergångarna är viktigare än jag trodde och väldigt intressanta. Jag blir glad att de kom med utan att jag visste om det själv.
Staden ryms i landet och landet ryms i staden fast olika mycket och på olika sätt. I min längtan till landet, min dröm om landet, finns även där en fläck och en bit av det som är stad.
Kanske handlar det för mig om att hur man än gör kommer man aldrig ifrån kontrasterna. Kanske finns det heller inga helheter utan dem? Jag undrar mycket över det.
tisdag 7 oktober 2008
Ståltrådens dag.
Idag har jag fått hjälp med att göra en ställning av ståltråd. Den blev bra tycker jag.
torsdag 2 oktober 2008
onsdag 1 oktober 2008
Den första Oktober.
Jag har varit på landet. Mitt arbete handlar ju mer och mer om min längtan till landet. I vissa bilder finns spår av staden men i motsats till Fjällgatan överväger landet.
tisdag 23 september 2008
Stad och land.
Ett visst mått av natur finns i alla städer, som ett naturligt inslag. Överallt finns träd, parker, esplanader och olika blomsterarrangement och rabatter. På Fjällgatan blir det av någon anledning så påtagligt med kontrasten mellan stad och natur: till och med namnet Fjäll - gatan tydliggör detta. Fjäll och gata. Skillnaden är enorm.
Fjällgatan rymmer det jag tycker är fulast med städer, samtidigt som naturen tränger sig på i slutet av gatan.
Medan jag tänker på allt detta har börjat virka lite ostrukturerat. Jag måste nämligen komma igång på något sätt för att materialisera mina tankar om fult och kontraster. Jag tänker att det kanske är viktigt för mig att göra sånt som jag tycker är fult. Men jag vet inte säkert.
Fjällgatan rymmer det jag tycker är fulast med städer, samtidigt som naturen tränger sig på i slutet av gatan.
Medan jag tänker på allt detta har börjat virka lite ostrukturerat. Jag måste nämligen komma igång på något sätt för att materialisera mina tankar om fult och kontraster. Jag tänker att det kanske är viktigt för mig att göra sånt som jag tycker är fult. Men jag vet inte säkert.
Det här med kontrasterna...
Jag har fortsatt att tänka på kontraster. Jag har kommit på att jag visst inte bara är negativt inställd till dem. Kontraster är ju motsättningar som kan tydlliggöra företeelser, jag tror jag använder mig ganska mycket av det i mitt liv. Konstigt att jag spontant tänker att jag inte är så intresserad av kontraster.
I Wikipedia står det att kontraster är " visuella perceptioner (uppfattningar) om livet, tryckta papper, datorskärmar, etc. Kontrast mellan olika delar på en bild, speciellt mellan objekt (även tecken) och bakgrunden anger förmågan att se objekten, läsa text, etc."
Utan kontraster skulle vi inte uppfatta någonting?
När jag knäppte korten tänkte jag på fina hus och fula hus men plötsligt såg jag inte så många fina hus! Vad var det då jag tyckte var så kontrasterande mot det fula? När jag lade ut bilderna så såg jag det plötsligt så tydligt: det är ju all grönska och alla träd.
Det är det som jag tycker om och som gör att fjällgatan blir vacker på sina ställen. Träden skiljer sig från de hårda, kala husen som är fyrkantiga och lite smutsiga.
Naturen skiljer sig från staden.
I Wikipedia står det att kontraster är " visuella perceptioner (uppfattningar) om livet, tryckta papper, datorskärmar, etc. Kontrast mellan olika delar på en bild, speciellt mellan objekt (även tecken) och bakgrunden anger förmågan att se objekten, läsa text, etc."
Utan kontraster skulle vi inte uppfatta någonting?
När jag knäppte korten tänkte jag på fina hus och fula hus men plötsligt såg jag inte så många fina hus! Vad var det då jag tyckte var så kontrasterande mot det fula? När jag lade ut bilderna så såg jag det plötsligt så tydligt: det är ju all grönska och alla träd.
Det är det som jag tycker om och som gör att fjällgatan blir vacker på sina ställen. Träden skiljer sig från de hårda, kala husen som är fyrkantiga och lite smutsiga.
Naturen skiljer sig från staden.
fredag 19 september 2008
tisdag 16 september 2008
Fjällgatan
Fjällgatan är en ny gata för mig. Kanske har jag gått där någon gång förut men i så fall minns jag det inte särskilt. Det är märkligt att gatan börjar mitt i uppförsbacken, liksom slumpmässigt.
Men jag är öppen för den här gatan, och värderar ingenting! I allafall inte alldeles i början.... Sedan tänker jag på att det är väldigt fult och att det är lite fint ibland. Jag tycker om det fula när jag vant mig lite vid det och knäppt kort på det.
Fjällgatan har olika slutna rum i sig, tillsynes avskurna från varandra. Överhuvudtaget får jag känslan av att ingenting hänger samman. Jag tänker att jag vill fota kontrasterna (som jag definierar i "fult" och "fint") men tänker att de inte ens får plats på samma bild! Alla hus står så långt ifrån varandra, liksom huller om buller. Det är bara gatubelysningens ledningar som bildar ett nät över fjällgatans isolerade huskroppar och får dem att hänga samman.
Jag förstår varför gatan heter Fjällgatan; gatan går uppför och nerför om vartannat. Det är trevligt att den gör det. Kanske är det därför det känns som att vara i ett annat land? Eller är det något annat som gör det? Alla olika byggen som pågår på gatan, kanske?
Fjällgatan har ett fantastiskt slut! En lång nerförsbacke kantad av träd och lummig grönska. Jag tilltalas av det distinkta slutet som är direkt där nerförsbacken slutar, precis innan rondellen. Slutet blir så tydligt - i motsats till den vaga början.
Kontrasterna tycks dominera min första upplevelse av denna gata. Jag tänker mycket på kontraster och på att jag inte tycker om dem så mycket. Jag tycker om sådant som är enhetligt och harmoniskt. På ett sätt är det att göra det lite enkelt för sig, för Fjällgatan är en god representant för verkligheten.
Kanske som allra mest när verkligheten utgörs av en stad? Det är i alla fall som att en hel stads kontraster ryms på denna lilla enda gata! Och den är både sjaskig och harmonisk, kal och lummig, enhetlig och motsägelsefull. Men Fjällgatan är speciell för dessa motsättningar är för tydliga för att jag skall uppleva gatan som en enhetlig. En stad bli ofta enhetlig av alla olika delar. Kanske är Fjällgatan för liten för att rymma allt detta?
Men jag är öppen för den här gatan, och värderar ingenting! I allafall inte alldeles i början.... Sedan tänker jag på att det är väldigt fult och att det är lite fint ibland. Jag tycker om det fula när jag vant mig lite vid det och knäppt kort på det.
Fjällgatan har olika slutna rum i sig, tillsynes avskurna från varandra. Överhuvudtaget får jag känslan av att ingenting hänger samman. Jag tänker att jag vill fota kontrasterna (som jag definierar i "fult" och "fint") men tänker att de inte ens får plats på samma bild! Alla hus står så långt ifrån varandra, liksom huller om buller. Det är bara gatubelysningens ledningar som bildar ett nät över fjällgatans isolerade huskroppar och får dem att hänga samman.
Jag förstår varför gatan heter Fjällgatan; gatan går uppför och nerför om vartannat. Det är trevligt att den gör det. Kanske är det därför det känns som att vara i ett annat land? Eller är det något annat som gör det? Alla olika byggen som pågår på gatan, kanske?
Fjällgatan har ett fantastiskt slut! En lång nerförsbacke kantad av träd och lummig grönska. Jag tilltalas av det distinkta slutet som är direkt där nerförsbacken slutar, precis innan rondellen. Slutet blir så tydligt - i motsats till den vaga början.
Kontrasterna tycks dominera min första upplevelse av denna gata. Jag tänker mycket på kontraster och på att jag inte tycker om dem så mycket. Jag tycker om sådant som är enhetligt och harmoniskt. På ett sätt är det att göra det lite enkelt för sig, för Fjällgatan är en god representant för verkligheten.
Kanske som allra mest när verkligheten utgörs av en stad? Det är i alla fall som att en hel stads kontraster ryms på denna lilla enda gata! Och den är både sjaskig och harmonisk, kal och lummig, enhetlig och motsägelsefull. Men Fjällgatan är speciell för dessa motsättningar är för tydliga för att jag skall uppleva gatan som en enhetlig. En stad bli ofta enhetlig av alla olika delar. Kanske är Fjällgatan för liten för att rymma allt detta?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)