Resor

Det är nog något med resor ändå. Kom på att jag kanske blev väldigt inspirerad av Tove Jansson. Vad hette nu hennes bok? Jag går till biblioteket och så finns den där: den farliga resan.

Det är just precis så det känns. Farligt. Undrar varför jag känner så. Det kan bli fel. Kan det bli fel?

Eller var allting meningen? Får allting plats? Eller finns det saker som går sönder som aldrig någonsin går att laga? Eller var det då ändå meningen att de skulle gå sönder?

Att gå in i en process

När jag hade skrivit mitt sista blogginlägg satte jag mig direkt och tecknade två bilder. Innan dess hade jag gjort en figur i papier maché.

Jag går inte in i den här processen för jag har inte tid. Jag jobbar på dagarna och måste förbereda mig på kvällarna för jobbet. Jag kom på att man kan bli trött också, att man inte kan skapa på natten.

Om ett under sker kommer tiden att komma ikapp mig och skapa en lucka i tillvaron där jag kan vara. Då kommer denna på is liggande process värmas upp och få liv. Och kanske blomma.

Eller så har den bara frusit sönder. Och då tinar den till en lealös massa som ligger slapp och grå och vattnig. Och så har jag ännu en rest jag måste skrapa upp.

Som blir så tung så tung trots att den är så liten och ynklig.

Ja, då är jag tillbaka.

Jag har varit på Island. En vecka. Förutom att jag varit borta i fyra månader, slår det mig!

En bild av Island finns kvar, som jag vill gestalta.

Jag blev inspirerad av två isländska konstnärer: Einar Jónsson ( 1874 - 1954) och Alfred Flóki. (1938 - 1987). När vi var på Flókis utställning åt vi en klenät. I Sverige heter de så i allafall. fast i Sverige är de mindre och kryddade med anis. På Island var de jättestora och okryddade. Jag har fortfarande inte kunnat äta pommesfrites sedan jag kom hem från Island appropå friterade saker.

Det är som om man tar in ett land med alla sinnen: Hur luktar det på Island? Hur smakar Island? Hur känns Island? Island känns kallt och blåsigt. Reykjavik smakar otroligt gott kaffe, bröd och pommesfrites. (Men det är nog bara för att det är det billigaste man kan äta.) Island luktar lite svavel, faktiskt. Fast jag har inget emot det alls. Island luktar inte så mycket i övrigt och det är för att det är kallt. Det luktar nog mer på sommaren.

Jag tror verkligen att min gestaltning kommer att präglas av avsaknad av olika saker: att det inte doftar någonting, att bröd och pommesfrites varken är färgstarkt och smakrikt. Att bergen är hårda och grå, att snön på bergen är vit och kall. Att luften är transparent och klar och hög och obefinlig på något sätt. Havet är också kallt. Det blåser!

Men det ryms mycket i det också... jag tror det i alla fall. Vad vet jag inte riktigt än.

Jag älskar Island lite. Kanske för att jag kan lägga det jag själv vill i Island. Jag har inte hunnit utforska det så mycket än.

Flókis och Jonssóns arbeten var mörka och dramatiska (även om de inte har med varandra att göra.) För mig kändes det logiskt där och då. Och nu också, förstås.

Reflektion kring redovisningen

Ibland är man förvirrad och oförmögen att ta ett steg utanför sig själv. Det var jobbigt att redovisa mina tankar inför så många människor, när jag inte hade distans till tankarna. Det kanske inte heller var rätt forum, jag vet inte. Hur som helst var mina tankar en stor del av mitt arbete.

Jag har gjort det här arbetet förut på något sätt. Varenda gång jag skapar något ingår mer eller mindre att svara på frågan varför jag gör det, varför det är viktigt. Och jag tror att det inte går att samla på sig för mycket insikter och argument när det gäller det.

Jag tror att skillnaden i detta arbete var att jag utmanade mina tidigare argument, mina tidigare insikter. Det är svårt att göra det! Det uppstår kanske alltid en slags förvirring som för en utomstående kanske kan te sig onödig eller överdriven. Och för mig med - såhär i efterhand! Jag har ju kommit tillbaka till samma svar om än en erfarenhet rikare, kanske.

Jag önskar att jag hade kunnat spola tillbaka tiden och göra om redovisningen nu. Jag förstår allt bättre nu. Då hade jag fokuserat på mina gestaltningar - visat dem - och gjort tankarna till en bisak. Än en gång har jag lärt mig att jag inte måste vara tydlig med ord. Man får vara tydlig på andra sätt.

Ja, nu får jag vatten på min kvarn...

Tydligen ska man gå ut i skogen om man är stressad. Om man gör det sjunker pulsen och halten av stresshormonet kortisol... forskningen gjordes i skånska lövskogar - ju mer tid man tillbrinagde i skogen desto bättre var det. Det står det i Svenska Dagbladet i alla fall. Undrar om det funkar i alla skogar? Jag tror det.

Låt mig förflyttas i tid och rum.

I stan får du inte cykla här du måste stanna för rött ljus du råkar gå in i nån du svettas och trängs och du kommer ingen vart och alla är i vägen alla skyltar hus trottoarer bilar allt är i vägen och du kan dö om du ramlar på cykeln i den hårda asfalten för du har ingen hjälm för om du ska köpa en hjälm måste du tränga dig in i folkhavet och stå i kön och du har en ful mössa och hål i byxan och nån kan se dej. Och hela tiden måste du låsa cykeln och väja och alla andra gör ju fel i trafiken och du själv tar ju bara de smidigaste vägarna egentligen men det får man inte och om du blir kissnödig måste du betala. Och du betalar och betalar och betalar. Och så kollar du om plånboken är kvar i fickan hundra gånger kanske och när du står i affären har du glömt bort vad du skulle ha och så köper du något och betalar. Och så kommer du på att du glömde toapappret igen. Men du orkar inte gå tillbaka men det kan du köpa imorgon, imorgon. Och så rustar du dig för morgondagen och ger dig ut i trafiken och är en millimeter från spårvagnen och du såg den inte du hade bråttom men tänk om någon såg att du inte var observant bara cyklade utan att bry dig om någon annan. Bryr du dig inte? Tänker du inte? Såg du inte skylten?

Minnesanteckning.

"Man ändrar ingenting genom att kämpa emot den verklighet som finns. För att förändra något: bygg istället en ny modell som gör den gamla modellen överflödig."

Från Världskulturmuseets utställning: Take action! - 83 ways to change the world.

Och så har Sara och jag byggt en modell också, i frigolit och papper. ...